Ikväll begravde vi våran älskade Adina med så otroligt många tårar. Mamma, pappa och jag. Det var bland det värsta jag varit med om att i förrgår först avsluta hennes liv och sen det här idag. Det är så ofattbart att hon inte kommer tillbaka. Det har inte gått in i mitt huvud än att hon verkligen är borta. Det känns som att jag bara väntar på att få vakna upp och att hon ligger där på golvet och sover när man tittar in i vardagsrummet. Men det kommer aldrig att hända, aldrig mer. Jag kommer aldrig får se henne igen, hon som har hängt med oss i tolv år. Hon har alltid funnits! Känns det som i alla fall. Allting gick så fort och det är så svårt att förstå. Och det kändes verkligen idag när pappa kom hem igen att hon är borta, för när han kommer hem brukar det kännas fullt i huset igen, men det kändes bara så himla tomt. Hon fattas verkligen!

Det här blev så mycket svårare än vad jag förut trott att det skulle bli. En familjemedlem som gott bort.

Jag saknar dig så himla mycket Adina! Jag kan verkligen inte förstå det här! Vi ses... ♥