Jag jag kommit underfund med att jag är inte bra på att vara ensam längre. För ett år sen var jag bra på att vara själv, att vara en, men det är jag inte längre. Och det spelar ingen roll hur mycket jag då och då inser att det går att gå vidare. Jag trodde under en kort period fram till idag att det kunde gå att släppa det. Men det ligger alltid kvar där bakom. Det påminner en när man minst anar det. Som att, "du får inte Emma, kom ihåg. Kom ihåg..."

 

Det var flera veckor sen jag la mig under täcket såhär ledsen. Det har varit skönt att inte vara nedstämd varje dag ett tag. Men nu kom det tillbaka igen. Alla tankar och allt jobbigt jag försökt kämpa emot och faktiskt lyckats få bort en liten liten del av, kom tillbaka som en käftsmäll. Tonerna på pianot går i moll. Nedstämda och hopplöst tankspridda. Fyfan vad jag saknar allt. Det gör så otroligt ont...

 

 

Jag vet inte vad jag egentligen tycker om att dela med mig dessa ord till er men jag behöver verkligen få skriva av mig och låta fingrarna rulla som dom vill över tangenterna.