Inget är som vanligt, för inget är som det ska.
Liv satt ute på trappen med solen i ansiktet och tänkte, och tänkte, och tänkte, på det som hon så många gånger tänkt på. Och hon visste att det skulle bli fler. Tårarna kom och hon såg det som hon blivit så glad av så många gånger tidigare. Men nu såg hon det bara i sitt huvud. För vägen bakom träden var ju tom och hon visste det skulle vara för mycket att hoppas på det där speciella billjudet som alltid hördes när bilen kom rullandes in till gården.
Men så hörde hon, det var inte en bil, men ljudet saktades in vid gården och rullade in. Hon blev glad men visste att det inte skulle vara som förut, att det bara skulle göra ont. Och det gjorde ont, fruktansvärt ont efteråt. Alla pratade som vanligt, men det var inte som vanligt. Inget är som vanligt, för inget är som det ska.
Det är bara smärta.
Kommentarer
Trackback
