Det börjar smyga sig på att det jag säger att det inte finns, kanske finns ändå. Jag vill inte att allt ska stegras och bli mycket.

Jag vet inte hur jag ska ta det. Men det jag vet till 98% är att det inte är bra, för det kommer helt enkelt att sluta med att jag blir ledsen igen. Men jag vet inte hur jag ska ta det för att jag vet att jag inte borde fortsätta men det kommer jag att göra ändå. Det finns inte mycket som kan stoppa mig egentligen finns det bara en grej som kan det, men det är inget som verkar vara aktuellt nu. Och jag vet att jag borde vänta på den andra parten mer. Men jag är som jag är och det är svårt att ändra på just det.

 

Men eftersom att en liten mening, några få ord kan ändra på hela mig som på ett knapptryck så förstår jag, att det som jag säger att det inte finns, kanske finns ändå.

 

Fan.