Har kollat på OTH och pluggat sedan jag kom hem idag. Nu ska jag snart kolla mer One tre hill innan sömnen faller in. Skoldan gick faktiskt helt okej idag. Fick lite grann gjort i alla fall. Har inte kunnat koncentrera mig alls på skolan och tappat motivationen totalt till den då jag personligen har legat på botten av livet i två verkor nu. Men i förrgår hände nått. Jag insåg nånting och kan inte riktigt säga vad det är för jag vet inte själv hur jag ska sätta ord på det. Men jag vet att jag MÅSTE försöka gå vidare. Även om det är så plågsamt som det bara kan bli. Alla bilder och tillbakablickar som finns ständigt i huvudet gör att det gör så otroligt ont att man verkligen måste försöka släppa taget. För det är det allra sista jag vill här i livet. Hela kroppen gör ont av tankarna.

Och jag trodde jag skulle få en gråtfri dag idag. Icke, nu sitter jag här och tårarna kommer när jag skriver.

Men vet ni vad? Jag har börjat äta igen! Gick ner över tre kilo på en veckan och fick typ en näringskolaps igår morse då jag mådde så otroligt illa helt plötsligt och höll på att kräkas vid toaletten och sedan blev jag helt kallsvettig så att det bara rann om hela mig typ och ansiktet kände jag knappt av värmen... Så kroppen sa ifrån. Man kan inte gå med näringsbrist för länge. Men det var mitt sätt att bearbeta smärtan den här gången. Jag vet inte hur jag ska göra nu heller...

 

Första riktiga inlägget på två veckor dessutom. Men ni har inte missat nått alls. Jag gick in i nån form av depression igen (kan fortfarande få slängar av det efter i somras, men ni vart det en hel period igen). Klarade inte av att ta mig igenom en hel skoldag förra veckan så där har jag bara varit varannan dag typ och när man kommit hem och fått försöka slappna av, så bryter man ihop efter att ha hållt minen skapligt hela dagen. Det orkar man inte. Men nu försöker jag ta tag i skolan igen. Det får inte gå åt skogen sista året!

 

Ojj vad skönt det var att skriva av sig och låta fingrarna flöda som de ville över tangenterna. Men nu får det bli gonatt härifrån!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Six billion people in the world, six billion souls. And sometimes, all you need is one."

 

 

Den så kallade spåkulan på facebook kan ju till och med ha rätt. Den glömde bara säga att den blir värre än nånsin.

 

And then they said you better take her now before it's too late. She really loves you, you know.

 

No, cause' all I can say is that I want it back, I want it all...

Fastklämd i två situationer som lär sluta på två helt olika sätt.

Jag vet vad jag borde säga. Men jag vet också vad jag vill säga.

 

Och jag är dum nog att göra det jag vill istället för det jag borde. Och jag vet själv att det inte egentligen är rätt. Inte mot mig själv. Mitt liv är inte så jälva kul att leva många gånger måste jag säga. Det är inte så lätt, inte alls.

Jag trodde att det skulle vara det idag, men man kan ha så jäkla fel.

 

Alltså, jag har funderat på en grej. Det här med företag osv... Vi var på föreläsning om UF (ungt företagande) igår och jag är jättesugen på det men jag har varken nån idé till vad eller tid till det. Och skulle jag göra ett företag så vill jag göra nått som jag kan fortsätta med i framtiden, vilket är svårt när man inte har ork till at lägga ner energi på det nu. Så det får skita sig. Det är ändå inte meningen att BF ska göra det i skolan. Men i alla fall, det satt igång mina tankar igen på att jag vill göra nått eget. Något som JAG styr och som JAG har kontroll över. Som ett eget företag då. Via webbsida. Olika tjänster, sälja eller nått annat. Jag har ingen som helst aning om vad jag skulle göra. Bara att det ska vara mitt, något som jag skapat, något eget. Dock med "anställda" medarbetare också.

det skulle vara något som jag kan utan och innan, som jag är riktigt bra på och som jag kontroll om att jag vet exakt vad som ska göras.

Sånt kräver dock plugg, ruggigt med plugg och det orkar jag ju inte alls med. Så det här med att vara helt egen och har kontroll på hela skiten får nog förbli en dröm. Jag ville bara dela med mig av det här!

Men man ska aldrig säga aldrig, för man vet aldrig...

 

Att leva så långt ifrån det man vill leva, och som man vet hur det är att leva, är fan inte lätt. Att man måste ha det på avstånd och bara känna hur fel det är att det är så. All längtan, alla minnen, alla tårar...

Jag vill inte ha det så nå mer.