Kollar på One tree hill i mitt mörka rum och har en allmänt tråkig lördagskväll, samtidigt som jag deppar, tänker för mycket och saknar så otroligt mycket. Ibland blir det för mycket att tänka på, för mycket att ha i själen och man orkar inte bära lasten efter vägen längre. Man måste pausa, lätta på trycket och sen börja bära igen. Med tiden får man hoppas på att något bra ska hända så att man får lämna det i diket istället för att behöva plocka upp det varje gång...

 

Vet att det kan bli lite winiga inlägg ibland och det går periodsvis i bloggen. Men man måste som sagt få ta en paus och lätta på trycket ibland. Och det känns lite lättare när man får skriva av sig lite.

 

Ligger i min säng och kollar på one tree hill. Har sett på 8 avsnitt idag tror jag. Bästa serien! Så otroligt bra och det känns som att man bara får komma in i en annan värld och i ett annat liv ett tag. Rätt skönt på ett sätt. Det värsta är väl att vi själva är mitt inne i det? Jag är 18 år och kan relatera så mycket till mig själv från den. Den kan få mig att bli helt deppig ibland men den blir inte sämre för det. Snarare tvärt om kanske?

 

Tänk hur man bryr sig om personer nu, alla man älskar och aldrig vill vara ifrån. Vart kommer våra relationer stå om 10 år? Vilka kommer man fortsätta ha i sitt liv? Det är en jobbig tanke eftersom att man som sagt känner att man aldrig vill vara ifrån dom. Kommer man klara av att släppa taget och fortsätta utvecklas och gå vidare både på lätta och tyngre villkor? Det gör ont att tänka på att dom faktiskt kan försvinna en dag. Men sånt är livet. Vissa är här för att stanna och andra, är menade att helt enkelt glida ifrån oss och skaffa nya liv.

 

Har haft den här bloggen (som är den fjärde) i lite mer än två år, men har bloggat i tre. Helt sjukt hur ens sätt att skriva förändras och när man kollar bilder.... Glad att man förändras haha !

Men det är lite det som är kul med blogg också, att gå tillbaka och läsa och minnas :)

 

två bilder från sommar 2010

Vill bara säga fuck you, lämna det och gå vidare. Det skulle verkligen vara en lättnad, men varje gång jag försöker  tar det stopp och det går inte. Varje gång jag blir arg på det övergår alltig i besvikelse. Det är helt klart inte värt det. Men jag klarar inte av att gå vidare, även om det är något jag borde gjort för länge sen. Hur kan det då vara så svårt?

Sunt förnuft är verkligen inte något som segrar i såna här lägen.

 

Sitter i vardagrummet och gråter en skvätt igen. Det här är en av dom värsta dagarna jag varit med om, och morgondagen blir värre. Vi tog idag beslutet om att våran 12-åriga hund Adina imorgon ska lämna oss och få må bättre i himlen.

 

Det skulle verkligen inte vara perfekt, men jag skulle nöja mig så mycket med det...

Jag orkar inte vänta, jag vill veta vad som händer där inne, hur det känns vad som vills. Det känns så mycket och jag vill så mycket, jag lovar tro mig.

 

Idag jag jag haft en uppochner-dag. Började bra men väl hemma har det varit mycket tankar och känslor. Och allt själv. Tänker på saker som har hänt och sånt som kanske kommer att ske. Underbara och lite sämre. Tänker på mina vänner och människor som står mig närmare än de tror. Tänker på saker hos mig själv som är så jobbigt men som jag ska ta tag i, i morgondagen.

Man får släppa ut en del av känslorna, bryta ihop och komma igen.

 

Sommaren har nästan regnat bort, skolan börjar snart och jag har inte varit med min fina fina vän så mycket som jag önskar att jag hade.

Jag saknar sommaren och jag saknar henne.

Och det enda positiva med skolan är att jag får träffa vänner jag inte sett på länge och troligen få nya, samt att studiebidraget börjar rulla in igen (sista september först-.-).

 

Men jag borde inte klaga, det finns dom som inte får gå i skolan, som har sån värme att det är en torka varje dag året om, och dom som får gå ensamma genom livet. Det handlar bara om att ta tag i saker Emma!

 

 

Det är ändå för sent säger andra

Jag säger att vi måste ta tag i det själva innan tiden runnit ut

Peace ♥